Att leva med ångest

Jag frågade ju er på instagram om ni ville att jag skulle prata om ångest och det var en såå stor respons att jag själv blev förvånad. Ångestämnet är så tabubelagt och speciellt i vår muslimska community vilket gör det desto viktigare att prata om det!                         Jag velade mellan om jag skulle göra en video om detta eller om jag skulle skriva om det, och jag landade i att jag nog skriver om de – det känns bekvämast så.

Dem flesta av er undrade om symptomen och hur man söker hjälp och jag kan ju enbart utgå från mina egna erfarenheter, därför tänkte jag skriva lite om hur det var för mig, so here we go: 

Ångestproblematik kan utvecklas pga olika faktorer som brukar kategoriernas i två: biologiska eller omgivningsfaktorer. Har man tex. föräldrar eller nära släktingar som lider av ångestproblematik löper man själv större risk att utveckla samma problem (även om forskningen inte kan visa i vilken utsträckning ångesten kan vara genetisk så har man hittat en koppling där ca 30% beror på ärftliga faktorer). Sedan kan man få ångest av omgivningsfaktorer, som tex traumatiska händelser, fobier, olika diagnoser som triggar ångestproblematik (tex ADHD), sociala grupper, stora händelser i livet som graviditet, skilsmässa, bortgång osv. Det är alltså många olika faktorer som olika människor är olika känsliga för och som i sin tur kan leda till ångest.

Det viktigt här är att särskilja på ångesten man känner i perioder inför tex ett prov eller en stor utmaning i livet, som är kortvarig och inte orsakar obalans i ens vardag, till skillnad från ångest som är konstant och påtaglig och som inte försvinner efter en viss period och som kan orsaka problem i vardagen. 

Hur som helst, så har jag GAD – generaliserad ångestsyndrom som innebär att jag har känner konstant ångest och oroskänslor. För min del har jag en konstant ångest som oftast är hanterbar och har istället perioder där dessa ångestkänslor är så tunga att jag går runt med en klump i magen konstant och där andetagen blir väldigt tunga och känns  som tryck mot bröstet. För andra med GAD dock är det mer en regel än ett undantag  att känna så, men jag är tacksam att jag har färre intensiva perioder och mer en ”latent” ångest som jag kallar det. De värsta ångest perioderna för mig är när jag är gravid, då har jag ångest från start tills att jag föder och sedan blir det ännu värre efter förlossningen i några månader. Så för mig blir det att från att jag är gravid och i nästan ett år framåt har jag en extrem ångest där jag är konstant orolig, kan inte sova, undviker sociala sammanhang, alltid nära till gråt och är allmänt väldigt väldigt nere. Det var också i samband med det som jag fick denna diagnos.

Men jag har också lidit av ångestproblematik sedan jag var barn, då min prestationsångest, pga min då ännu ej diagnosticerade dyslexi (fick ju den diagnosen när jag var 20 år, men de ämnet förtjänar ett helt inlägg), gjorde att jag satte orimliga krav på mig själv som gjorde att jag gick in i väggen. Min skolgång i grundskolan var därför i perioder väldigt traumatisk för mig pga detta. Tyvärr sitter denna prestationsångest kvar än idag och är i perioder så påtaglig att mitt liv blir upp och ner, mitt examensarbete var en sådan period i mitt liv som var katastrofal till exempel. 

Eftersom min personlighet är raka motsatsen till en sterotypisk person med ångestproblematik är det svårt för många att förstå hur jag egentligen mår eller ta min ångest på allvar. Jag är en glad person som har nära till skratt hela tiden, men jag är väldigt stark med en vilja av stål, och det är nog det som räddat mig i   mitt ångestkaos. Men det finns perioder då man ser på mig att jag mår dåligt, tex under mina graviditeter, eller om jag går igenom något stort i livet – då tar ångesten över mig och min personlighet vilket också är fullt normalt. Annars så är ångesten där ständigt, när jag har kul, när jag har tråkigt, när jag jobbar eller pluggar – den är bara osynlig för jag har lärt mig leva med den.

Så till dig som undrar vad du ska göra om du känner igen dig i detta? Är du gravid så säger jag bara MVC – mödravården får en guldstjärna när det komne till detta från mig faktiskt. Prata med din barnmorska och be om hjälp, man kan få gå på samtal eller kbt-terapi, så himla bra – jag gjorde båda. Och dem lyssnar till en på ett helt annat sätt när man är gravid tycker jag.

Är du inte gravid eller mamma och kan gå via MVC eller BVC så tycker jag du ska prata med din husläkare på VC. Berätta vad du känner och be om att få prata med någon. Du behöver inte gå i terapi om du inte vill, men ett samtal skadar aldrig. Jag vet att det låter så klyschigt men det är det enda som hjälpt mig iaf – att få prata om det till någon som inte känner mig och därför inte heller kan döma mig. Så befriande, det är som att kunna prata med sig själv och sedan få  professionella svar tillbaka. Steget att söka hjälp är tufft, tro mig jag vet, men det är värt det i längden – jag lovar dig!

Detta var lite kort om det här ämnet, vill ni veta mer får ni gärna lämna en kommentar och säga vad jag ska skriva om.

mobiluppladdning_5b3b8473ddf2b3626d335e3c

 

Hijab sommartips & Bitza

Salam alla fina och glada!

Njuter ni av sommarvärmen? Själv försöker jag att inte svettas ihjäl! Försöker dagligen hitta alternativa klädval för slöjan i denna hetta och jag har kommit fram till detta:

– Så få lager som möjligt. Undvik allt genomskinligt för att uppnå detta, tunna skjortor, klänningar och abayor finns det gott om som inte är genomskinliga.

– Tunna knästrumpor, för det går verkligen inte att ha tights eller strumpbyxor som går hela vägen i denna hetta!

– Och chiffong sjalar – va gjorde man innan dessa!

– Och så mitt bästa tips: stanna hemma under de varmaste dagarna. Försök inte lura dig själv att du kan njuta av värmen och solen; nej gumman, du kommer bara få en hijabbränna som du kommer va fast med till december, och folk kommer fråga varför delar av din panna is glowing mitt under vinterkylan 😂.

Jaja, så vad har jag haft för mig när jag inte filosoferat om livet som hijabi under sommaren: MYCKET! bland annat har jag och Destiny’s hijab (höhö 🙄😆) vart ute och härjat en kväll. Vi tre har inte varit ute tillsammans på nästan ett halvår tror jag, så detta var ytterst trevligt!

Vi testade ett nytt ställe på Södermalm (i sann influnceranda ni vet) och hamnade på Bitza på Hornstull. Dem har en arabisk take på pizzan och deras lammpizza var DÖDLIG! Tyvärr är de bara köttet som är okej att äta där (kommer från Irland, klassat som ett kristet land av lärda och därför okej att äta, alhulilkitab osv u know).

Och man är inte och hänger på en arabiskt influerad restaurang om man inte avslutar det hela med en baklawa eller vad säger ni?

Sedan härjade vi vidare på Kungsholmen och åkte sån elsparkcykel och käkade ännu mer fika. Trevligt när mammor får härja vilt! Nu ska jag jobba lite, vi hörs imorrn igen insha’Allah!

Sommartider

Salam mina fina!
Söndag idag och hos oss väntar en fullspäckad dag med shopping, kompis häng och sedan BEBISGOS, jag kan inte fatta att en av mina äldsta vänner blivit mamma nu, allahummbarik – såå kul!!

Så va har vi gjort dessa lediga dagar då? Vi har grillat, lekt i parker, varit med familj och vänner och sedan har jag också blivit hes där mellan pga barnen. Man hör mig bara skrika dagarna långa ” gå inte ut till balkongen”,” SPRING INTE TILL BILVÄGEN’, ”slå inte din bror”. Det börjar i den lägsta och finaste volym jag har, sedan går de successivt upp och om ni minns de där örat som brukade finnas i klassrummen när vi var barn, som gick från grön till gul och sedan rött när det blev för högt – det örat hade nog blivit dövt vid de här laget, så illa är det hahah. MEN det har varit kul, och mina barn är vana med min höga röst och vet att jag inte skriker för att skälla på dem utan för att jag är rädd om dem. Min svärmor har en kulle i sin trädgård som leder rakt upp till en bilväg – kan ni gissa hur jag mår när jag ser Adam och Mousa börja klättra där helt plötsligt?

Ok slut på rant. Nu ska försätta redigera vårt senaste poddavsnitt, ja men ni läste rätt – RIHAB redigerar .. det är nya tider nu, minst sagt (känner man mig vet man att jag är FETT oteknisk haha). Önskar er en trevlig söndag mina fina!

Graduating class of 2019

I torsdags gick min mentorsklass ut nian och jag vet inte var jag ska börja med att beskriva vad dessa elever har betytt för mig. Det har varit så intensiv de senaste dagarna, vi har haft skolutflykter, bal och avslutningsfest, mitt i all betygsstress och annat kaos i livet, så mycket tårar, glädje och sorg på samma gång.

Denna klass betyder så mycket för mig. Det är mint första mentorsklass som jag fick i mitt första jobb på grundskola (har ju bara jobbat på komvux/gymnasiet innan) och det var även en klass med många tuffa utmaningar. Vi har varit med om all från glädje till sorg, soliga dagar och stormiga dagar, vi har älskat och hatat varandra under olika perioder (haha), men i slutändan har det första klassrummet i korridoren på plan två blivit hemmaplan för oss alla. En plats där man kommer in och känner att man möter sin familj.

Jag har alltid sagt att läraryrket är så mycket mer än att bara vara den som står vid en tavla och undervisar. Man tar sig ann flera olika roller dagligen, allt från storasyster, kompis och polis – du är den situationen kräver av dig att vara, för att nå fram till eleven, finnas där och skapa band som stöttar och lyfter eleverna i svåra såväl som lätta stunder. Jag är starkt övertygad om att studieresultat och motivation hänger ihop med elevrelationer.

När jag var liten hatade jag när en lärare stängde lärarrummet och sa att de hade rast, eller när klockan slog 16.00 och läraren sa ”nu har jag slutat för dagen, vi tar det imorgon”. Jag lovade mig själv där och då, när jag i tidig ålder bestämde mig för att bli lärare att aldrig vara sådan. Det är också därför jag är den lärare som ger ut mitt privatnummer till eleverna och får samtal kl 01 på natten och den lärare som ger mycket av min privata tid till eleverna. Jag och Sarah är de lärare öppnat våra hem för eleverna, besökt dem på sjukhus mitt i natten och erbjudit dem en sovplats när livet haft sin gång och mycket mycket mer. Säga vad man vill om detta, och jag skriver enbart ut detta för andra som kanske befinner sig i samma situation och undrar om man gjort rätt eller fel, men för oss har detta varit sjävklart, varit givande och gett resultat, även om det stundtals varit tufft, såklart. Jag vet att lärare kan vara människor som ger ett livslångt inprint på individer, det vet jag då min mentor på högstaidet och min mentor på gymnasiet är två människor som är med mig i tankarna än idag. Och InshaAllah om EN av mina elever känner så för mig om 10-20 år, då har jag gjort ett bra jobb. Skolans uppdrag är ju bland annat att fostra eleverna till goda demokratiska medborgare, därför tycker jag att i slutet av dagen passar allt ovan in med vår lärarroll, det är bara upp till var och en hur långt man vill gå för att finnas där för sina elever.

Till mina elever; Mina älskade ”skitungar”, ni är föreviga älskade och aldrig glömda. Vi kommer definitivt ses ofta, mig slipper ni inte så lätt. Tack för allt ni lärt mig de senaste åren, ni har rustat mig för framtiden, inte bara i min yrkesroll men även i mitt föräldraskap ❤

 

 

 

Thursday blues

Godmorgon mina fina!

Hoppas allt är fint med er. Själv har mitt mående varit lite upp och ner på sistone. Har haft sådana ångestdippar att jag varit nära till panikångestattacker flera gånger. Jag känner mig överväldigad och ganska stressad inombords, och eftersom alla är vana med att alltid se mig glad och positiv känner jag mig ännu mer stressad över att folk upplever mig nere och inte mitt vanliga jag. Det är svårt att hålla masken alla dagar när det är ett krig inombords men jag försöker. Samtidigt som jag inte heller är den person som pratar av mig när jag är nere, speciellt inte till vem som helst. Här inne känns det dock skönt att lätta på hjärtat, för att jag vet att vi är många där ute som lever med ångest och kämpar dagligen i det tysta. Just nu tror jag det är alla måsten i mitt liv som triggar ångesten, medan jag är på jakt i att finna en balans. Jag är så kluven mellan allt jag måste göra och allt jag vill göra. Men det ordnar sig, att leva med ångest är något jag gjort sedan tonåren och dessa dippar kommer och går, gäller bara att härda ut dem 🙂

Jag känner mig mest i obalans i det spirituella, jag känner att det är där jag har minst tid och det gör mig uppriktigt ledsen. Jag har inga förväntningar på Ramadan, men jag har en längtan och en önskan efter en Iman-boost. Jag är tacksam för att jobbet kommer erbjuda lite tid för reflektion och bön i tid i alla fall, så jag tänkte ha det som ett av mina mål (be i tid och försöka hinna läsa lite koran under lunch-rasten tex). Det blir en helt annan atmosfär på jobbet under Ramadan och det ser jag fram emot – en lite lugnare vardag på jobbet, hehe.

Hur som haver hörni, nu ska jag inte tråka ut er med mina problem. Eleverna sitter och skriver sista delen av Nationella provet i engelska – sååå himla roligt ämne dem fått detta  året. Är super peppad på att läsa allas texter 🙂 Önskar er alla en fin torsdag ❤

IMG_20190411_095408__01.jpg

 

 

Ramadan Countdown

Assaaaalam Alaykuuum Fina ni!!
Precis som rubriken lyder så påbörjar jag en Ramadan Countdown här på bloggen där jag då och då fram till Ramadan tänkte skriva om tankar, planeringar och mål som jag har inför den heliga månaden. Vad tror ni? Blir nog bra tror jag!

Först ut i mina förberedelser är såklart peppa inför EID hahaha alltid sådär baklänges är jag. Nej men skämt åsido, jag beställde en Eid mubarak ballongbanner eller va de kallas. Sen har jag inventerat lite i vårt förra Ramadan dekoration, ska nog komplettera med en ny tygkalender bara sen är vi nog klara. I år vill jag gärna ha en present plus en uppmaning i varje lucka till Selin och Mousa så dem verkligen får ut något av dagarna, så vi får se hur det blir med det. Några tips på var jag kan få tag på en sådan kalender?

Nedan ser ni barnen med förra årets chokladkalender som vi pimpade upp med eget godis – blev en super hit!

img_9035_5afe8ee62a6b226d43f0629d

Och nedan ser ni hur vår ramdan dekoration har sett ut lite genom åren ..

img_1855_592a83189606ee551420194c

img_5533_5ac108609606ee2cdd1427ac

mobiluppladdning_5affcbade087c3694fa955ac

Denna fina tavla fick jag i present av en av mina väldigt talangfulla elever .. (dont min mina döda blommor i spegelbilden hahaha …) Ser fram emot att inreda mitt nya vardagsrum Inshaa’allah! 

Annars känner jag mig rätt så nervös inför att fasta detta år. Det är första gången på många år som jag fastar under Ramdan (pga täta graviditeter och amning) och med jobb och tre barn. Jag ser dock fram emot det SÅ mkt Inshaa’allah och längtar till en rejäl imaan boost som denna månad kommer med. Må gud låta oss alla uppleva en Ramdan med många välsignelser, goda minnen och mycket dyrkan, Allahumma ameen ❤

Nya tider

Så hörni! Jag har gått i valet och kvalet om vad jag ska göra med bloggen ganska länge nu och har äntligen bestämt mig; jag flyttar hit istället!! WordPress är en bättre plattform med fler möjligheter, därför känns det helt rätt! Jag kommer flytta över mitt arkiv så småningom men jag tänker att jag kör på med dagliga uppdateringar här så länge. Nu när jag äntligen tagit examen känner jag att jag är mer redo än någonsin på att satsa på mitt skrivande och bloggen, vad tror ni tjejer? Hiss eller diss för detta dåd?
Oroa er inte, jag kommer skriva på svenska, men Google translate finns ju så 😆