En meters omtanke kan rädda liv

dag piskade de iskalla vindarna mot mitt ansikte så fort jag öppnade ytterdörren och barnen sprang ut från alla håll precis bakom mig. ”SNÖ” utbrast dem i ett glädjerop, ”ÅH NEJ” viskade jag och tänkte att jag gärna avslutar dagen redan där och då, 06.30. Men livet forsätter och dagen likaså, ännu en måndag, under pandemin.

Egentligen ska vi vara glada och tacksamma över att vi får vakna upp till ännu en morgon, för tyvärr är det många som inte får göra det. Och förutom att vara glada och tacksamma ska vi också vara försiktiga. Vi ska hålla god hygien, tvätta händerna oftare och hålla avstånd. En meters omtanke, som jag läste att det hette vid en restaurangskylt igår kväll. Aldrig någonsin har det varit så viktigt att hålla avstånd från nära och kära, likväl som från främmande, som det är just nu. Och ännu en gång bjuder detta in till en paradox i mitt liv där många av min uppväxts traditioner rasar samman. 

I hela mitt liv har nämligen närhet varit en del av mina föräldrars kulturarv, där kindpussar och kramar ingår i vardagen när man hälsar på familj, vänner, släktingar, eller till och med farbrorn från pizzerian som du egentligen inte har något blodsband till – ja, ni fattar. Trots att man i den svenska kulturen, som jag också varit en del av, inte låtit det gå obemärkt att det ska vara precis tvärtom. Under alla dessa år har jag lärt mig att tygla denna kamp genom att helt enkelt anpassa mig. 

Men jag förstår att social distansering kan vara svårt, speciellt för de yngre. Detta har jag lärt mig på senare dar.

Som lärare har jag alltid haft en relation till mina elever där kramar ingått i mitt dagliga uppdrag, fram tills idag. Nu hör man mig istället, i samband med Covid-19, ropa högt och tydligt i korridorer och klassrum ”håll avstånd” eller ”no huggning guys” efter var och varannan lektion. När jag försöker förklara vikten av social distansering för mina elever, som likt mig, också delar andra kulturer än bara den svenska, tittar de på mig som ett frågetecken. Det hade nog varit lättare för mig att be dem att tro på ufon. Orden kommer ut ur min mun; jag säger dem, och jag hör dem, men av varenda cell i min kropp vill jag egentligen stoppa dem. Men jag gör det inte. Istället envisas jag med att alla elever ska sprida ut sig och fylla de tomma bänkarna. ”Passa på, när klassen ändå är halvfull” säger jag.

Jag förstår att det är svårt, jag tycker själv att det är svårt. Att flytta sig bort från någon som försöker prata med en ser lite ut som en person som försöker backa från en hög med hundbajs som den precis upptäckt att den klivit på. Inte så himla trevligt med andra ord. 

Men social distansering kan rädda liv. Att vara extra försiktig kan rädda liv. Att tvätta händerna efter varje lektion, kan rädda liv. För även om barn och ungdomar som är friska inte tillhör någon riskgrupp är det potentiella smittbärare, till andra i riskgrupp. Så, ja sociala distansering innebär ett pausande på kramar och närhet, för en livslång möjlighet att utöva dem när allt detta är över.

Med vänlig hälsning, en fröken som pausat kramarna tillfälligt..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s