Salam alla glada!

Precis när jag tog denna bild fick jag världens Flashback till förra årets pluggångest! Jag minns tiden så tydligt och kan känna den fysiska utmattningen på riktigt när jag tänker tillbaka på den tiden. Livet bestod av för lite sömn, mat och nöje, och mycket gråt, ångest mutor och pluggande. Varje dag vakande jag upp med ett moln hängandes över mig och livet handlade verkligen bara om att se orden på dokumentet ticka uppåt och inte ner. Det var de enda jag räknade till slut; hur många ord har jag skrivit idag? Svaret skulle sätta värdet på dagen. Tragiskt men sant..

Idag känner jag mig extremt stolt som klarade av det, med familj, barn och jobb dessutom! Och jag vet att det är många kämpande mammor där ute som går igenom likande, till er vilja ge de bästa rådet jag någonsin fick : det är bara tillfälligt- kom ihåg det! När ni nått målet, och jag säger NÄR för jag vet att ni kommer nå målet, så kommer ni se tillbaka på det som ett minns blått. Allt är relativt, likaså prövningar och motgångar, lite klyschigt men sant.

Idag sitter jag med liknande ångest: sjukt barn hemma och 40 prov att rätta och ge feedback till elverna på. Såhär i mitten av läsåret är alltid värst, då ska man liksom komma fram till var eleverna ligger, format en bedömning och en plan för hur man ska nå till målet och få återkoppling på planen, typ. Inte alltid lätt när man har nästan 100 elever man undervisar, varav många av dem för första gången denna termin – men skam den som ger sig, eller vad säger ni?

Nu ska jag fortsätta min rättning här och tömma skafferiet på choklad, önskar er en fortsatt trevlig måndag ❤️