My story

Höll en story time med womanisa. Jag valde att prata om min väg till att uppfylla mina drömmar och mål, genom att skapa de förutsättningar som behövs utifrån mitt eget liv och mina behov, samt att lära känna mig själv på vägen. Såhär lät det på ett ungefär:

”När min man friade till mig så hade jag varit inskriven på universitetet i två år; pluggat ett år och haft studieuppehåll under det andra året pga jobb. Min pappas enda krav på att jag skulle få gifta mig var att jag skulle gå klart min lärarutbildning, stackars pappa , inte visste han att jag skulle bli klar 9 år senare hahah, men som jag brukar säga; det viktigaste inte är hur lång tid en dröm/mål tar att uppnå eller uppfyllas, utan att man strävar in i det sista för att uppnå det.Drömmar har faktiskt inget utgångsdatum! 

Jag gifte mig och min make var väldigt stöttande i mina drömmar om att utbilda mig, öppna en skola för flickor i något av världens fattig länder, starta en egen klädkollektion och alla andra hundraelva drömmar jag hade. Men livet som nygift och den freeedom som kom med(ni som levt inte dotterförråd vet 😂) var lite för roligt för att jag skulle orka bry mig om tentor och inlämningar, speciellt inte när en tenta krockade med min bröllopsresa liksom!

Så jag pluggade i den takt jag kände för, en kurs här och där, ostressat. Sånt tycker jag man kan bestämma själv, vi hade inte bråttom med att vi ville ha barn tidigt och hade planerat att första året i vårt äktenskap skulle vi bara vara och njuta lite. Men det blev inte riktigt så för vår första vår ihop insjuknade min mans äldsta morbror i cancer och gick även bort samma vår, vi hamnade i en tuff ekonomisk knipa i samma veva och våra semesterplaner blev en resa för min man att begrava sin morbror. Den våren var så tuff att jag bara klarade en kurs av de fyra jag var inskriven på. Men sånt händer och även om jag där och då mådde skit över det och tyckte jag var så misslyckad, påminde min omgivning mig om att i sverige kan man plugga även om man skulle vara 80 år. Jag försökte även lära mig själv att det var okej att misslyckas, så länge men alltid blickade framåt och lär sig av sina misstag. 

Om vi spolar fram till tiden jag blev mamma för första gången så hamnar vi nog någonstans där jag började inse att jag VERKLIGEN ville bli klar med mina lärarstudier. Föräldraskapet gav mig den motivation och disciplin jag alltid behövt men alltid saknat. Man hör ofta orden disciplin och prioritering när det kommer till jobb och studier, men för mig har dessa ord aldrig vägt lika tungt som när jag blev mamma. Tiden blev dyrbar, inte bara när det kommer till den tid som spenderas med barnen men även den tiden som spenderas på allt annat, som tex på studierna, jobb, vänner, sysslor osv. Timmarna var/är räknade och det finns ingen tid att slösa. Ingen tid att skjuta upp på saker som egentligen bara innebär just slöseri på tid. 

Med min äldsta var jag mammaledig i 1,5 år. Jag skulle egentligen gå tillbaka till skolan efter ett år men min svärfar gick bort under vinterhalvåret och därav skippade jag att plugga under VT därpå för jag klarade helt enkelt inte av det. Jag lider ju av ångestproblematik och dödsångesten för mig är på en annan nivå – livet stannar då och jag blir paralyserad. Jag upplevde det ännu en gång som ett misslyckande, och började reflektera över om jag någonsin skulle klara av studierna och ta examen. Jag tänkte mycket på om det var menat för mig och spenderade många böner uppgiven och gråtandes i hopp om vägledningy. Men mitt driv och min dröm om en examen i handen var starkare än tankarna som ville få mig att känna mig misslyckad. 

Under sommaren samma år blev jag gravid med Mousa och gick såklart tillbaka till skolan. Selin var 1,5 år när hon började på förskolan och mina läsare på bloggen blev rasande. HUR kunde jag lämna mitt barn så tidigt och gå tillbaka till skolan. Hur kunde jag ta skolan före henne? Men jag ser inte förskolan som vilda vestern eller en vild djungel för mitt barn och jag ser absolut inte att jag tar mina studier före henne när det är pga mina barn jag är så mån om att utbilda mig och skapa en bättre framtid för dem!

Förskolan är en pedagogisk verksamhet som erbjuder lek, kunskap och omsorg där mitt barn får umgås med andra barn och andra vuxna som hon knyter an till medan hennes mamma försöker utbilda sig för att ge HENNE ett bättre liv. Mom-shaming när det kommer till förskolan är en real deal, och jag tycker innerligt att detta är ett ämne som ingen borde lägga sig i egentligen. 

Det var inte lätt att plugga som höggravid med en blivande 2 åring och en man som jobbade natt och jobbade extra hela tiden. Kände mig stundtals som ensamstående då makens arbetstider var helt galna. Det var även då jag insåg att det inte bör finnas någon prestige i föräldraskapet. Det är okej att be om hjälp, det är okej att barnen äter korv och makaroner några dagar i veckan ibland. Vi kvinnor, oftast med första barnet, vill så gärna göra allt rätt och göra allt bäst, speciellt i jämförelse med papporna, vi tycker aldrig dem gör rätt så vi gör allt själva istället. Detta leder till att vi tar oss vatten över huvudet och när bebis nr två kommer har papporna glidit på en sån räkmacka att när man väl ber dem om hjälp blir de mer som barnvakter än föräldrar till barnen. 

Så för ett framgångsrikt föräldraskap ska man involvera pappan lika mycket i barnens liv (om den möjligheten finns) och även andra nära vuxna, så barnen får ett större trygghetsnät, tro mig – det gör underverk för föräldraskapet och för att inte tala om relationen till sin partner. 

Och nu när vi ändå snackar prestige så är det viktigt att man som mamma aldrig jämför sig med andra och inte är för hård mot sig själv. Vi alla möter motgångar, men som studerande/arbetande mamma kan motgångarna kännas extra tuffa då dem är tidspressade. En tenta går ett visst datum, nästa tenta går ett annat datum – måste klara, annars är det kört.Allt är nu nu nu. Men vet du vad? Det är inte alls kört, man får bara göra om och göra rätt, när tiden är rätt – och det är okej att saker får ta sin tid. Som förälder måste man snabbt inse att livets mott blir; Klappa och gå vidare! Finns ingen tid att älta, utan man får bearbeta misslyckanden på det sätt man finner funkar bäst för en (jag gillar att gråta ut, ha en dag där jag inte gör någonting annat än att se film/serier) och sedan blicka framåt. Två veckor inanna Mousa kom till världen tog jag min kandidatexamen i engelska och Svenska – så stolt!

Någonstans efter det helammade jag en bebis, var tvungen att börja jobba när min bebis bara var 6 mån och fortfarande helammades och tampades med troll som återigen klanka ner på mig för att jag ‘’LÄMNADE’’ mitt barn till djuren i djungeln.. aka sin pappa som var föräldraledig. 

När jag blev gravid med Adam var det en chock för oss alla. Han kom i en KAOTISK tid i livet, men allt har en mening. Med Adam i magen, igen 2 veckor innan bf tog jag körkortet, något jag kämpat med från och till i ca 3 år (mellan barnen, plugget och jobb). Att plugga teori och göra om teoriprovet 4 gånger var bland det värsta jag gjort. Jag planerade hela mitt liv utifrån mina pluggtimmar. Jag jobbade, hade familj och två barn att ha hand om och en halsbränna och ett illamående från helvetet – det som fick mig att klara det var tankeställningar: detta är bara tillfälligt, så fort jag klarar det så är det över. En tankeställning som är guldvärd när man försöker få ihop livet med familj och karriär. Alla stora kliv i livet kräver uppoffring, men som oftast bara är tillfällig, tills att man klarat målet (om det tex är en tenta/inlämning) eller klara övergången (tex från en arbetsposition till en annan) och sedan är det lungt, tills att nästa grej dyker upp igen. 

Under resans gång lärde jag känna mig själv. Accepterade vad som funkade för mig och inte funkade för mig och struntade i normer och regler som inte alls passade in i mitt liv eller min personlighet. Jag accepterar mina svagheter och gjorde dem till min stora drivkraft. Och jag planerade mitt liv. Delmål, stora och små, med belöning och tid för återhämtning. Accepterade att jag ibland behöver muta barnen med chips och dipp efter frukost, eller att lördagsgodiset kunde dyka upp en onsdag och torsdag också. Det gör mig inte till en sämre mamma eller sämre människa, tvärtom, de gör mig till en person som hittat en lösning som fungerar där och då.

För som sagt, allt är relativt, allt är tillfälligt.”

21 reaktioner till “My story

  1. Wow man blir tårögd när man läser detta, för det är ofta man inte inser att influensers är riktiga människor bakom sina bloggar osv. MashaAllah så långt du har kommit Rihab, sååå stolt över dig! Har följt dig sen innan du blev gravid med Selin och minns när du brukade blogga om dina matrecept. På den tiden gillade du inte laga mat hahah jag va precis som dig. Men en sak ska du veta Rihab, du va min förebild då som nu. När man får höra den resan du gjort för att åstadkomma allt du har i livet nu, wallah blir så stolt över dig för att du orkat ta dig igenom allt. Och kolla nu när du har körkort, examen och tre barn, allahumma barik! Din story visar att allt kommer inte enkelt utan man får bara kämpa på. Önskar dig all lycka i framtiden fina Rihab ❤️

    Gilla

    1. Älskade du!! Din kommentar fick mig att bli helt tårögd. När jag skrev detta inlägg så kände jag hur varenda ord slungade mig tillbaka till alla dessa tider. Och jag är så tacksam att jag haft er som stöd hela vägen. Det har varit en bergochdalbana, må Allah alltid låta oss komma ut som segrare! Må han ära er med allt ni önskar! Tack för att ni finns ❤️

      Gilla

  2. Du är Queen!

    Tack för att du delar med dig, sitter här själv (ingen man eller barn) och har forfarande inte fixat min kandidat och har kännt mig nere och hur misslyckad som inte ens körkortet har jag fixat (fast än jag är nära 30 år). Din text gav mig hopp.

    Gilla

    1. Heja heja älskade du! Drömmar har inget utgångsdatum, remember that och resten kommer av sig själv! (Tog körkortet när jag var 28 och tänkte på att folk som var 10 år yngre än mig redan tagit den ahaa, så jag vet den känslan, kööör bara )

      Gilla

  3. Vilken fin och ärlig text! Du har kommit långt, mashAllah. Vilja av stål. Började följa bloggen någon gång när Selin föddes och wow.. Vilken resa du har gjort! Såå mycket du fått gjort fast du varit gravid, jobbat, ammat m.m. Ta åt dig all ära. Och njut av allt som du åstadkommit❤️
    (sidenote: skolade också in min son när han var 1,5år och han var typ äldst på avdelningen.. Bra ålder att skola in tycker jag om man ska jobba, no shame in the game).

    Gilla

  4. Har följt dig jättelänge, men tyvärr så brukar jag inte lämna några kommentarer!
    Något som är sååå tråkigt som jag brukar bli så irriterad på är hur det väller med kommentarer när folk vill ”tillrättavisa” dig, men man ser knappt några kommentarer när du förtjänar beröm/klapp på axeln, subhana’Allah!!

    Du är masha’Allah en fantastisk och otrolig stark förebild till många, som visar att det är Ok att inte vara att okej! Ingen av oss är perfekt, och att vi alla har våra svagheter! Må Allah skydda dig och dina. Må Allah ge dig det bästa av detta liv och ännu bättre i nästa Insha’Allah!! ♥️♥️♥️

    Gilla

  5. Woow Mashallah! Vilken krigare, vilken kämpe! Otroligt starkt av dig och Allahumma barik! Vad du har åstadkommit till idag!!! Ya Rabb är störst! Allt som händer i livet har en mening. /Din muslimska syster från Malmö

    Gilla

  6. Min man jobbar mycket och jag är också ofta ensam med mina barn, tex nu när du på insta visar att du är ensam med barnen känner jag igen mig fastän det kanske inte är lika mycket hyss här. Såklart att man inte orkar laga mat var o varenda dag, stimulera de varje sekund (som nu när jag ströläser här o där medan de underhåller sig själva🤣) eller att man har tid att återkommande sitta och läsa för de istället för att de glor tv. Man hittar sina knep och får helt enkelt göra undantag oftare än man vill.

    Det jag vill komma fram till är att det ÄR INTE lätt att vara ensam med barn och dessutom bo i lägenhet där man inte bara kan släppa ut (eller ja iaf inte VILL) de fritt ute så de slipper riva ner hemmet. Men som förälder blir man starkare. Och barnen kommer senare ha ett starkt band till den förälder som varit där mest för de. När jag tänker på det så får jag kraft och blir mer uthärdlig. För man vet att ens kamp inte är förgäves 💗

    Gilla

  7. Det här är nog den ärligaste texten jag läst hittills. Helt rå. Du är en sann förebild. Allt du beskrev fick mig att gråta. Må الله skänka dig det bästa av det bästa, för det är du verkligen värd. ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s